Vilken totalkollaps det blev igår. Det var så man skämdes, 7-1 mot Skellefteå ska inte få hända. Men det är väl som man brukar säga, bara att bryta ihop och komma igen.

Just nu är det inte förlusten som känns värst. Vi fick ju oss ett inte så litet skadehelvete. Janne borta en vecka med hjärnskakning, Omark(!) borta minst lika länge, kanske upp mot en månad med axeln paj, och Chabada med trasig fot. Det är när sånt händer som Luleås tunna trupp avslöjas. Vi har varit ganska förskonade från skador tidigare, men nu kom alla på en gång och som om det inte var nog var det på tre av våra nyckelspelare. Roger och Roger har någonting att bita i när det gäller morgondagens laguppställning. Bland annat är ju vår bästa kedja ingen kedja längre.

Det är också när skadorna kommer över oss som man verkligen förstår att vi måste värva innan fönstret stänger, går vi till slutspel måste vi ha en trupp som kan stå emot en eller två skador.

Djurgården imorgon alltså... Höll på att säga att jag nästan är nöjd bara man gör en bättre match imorgon. Men jag vet inte om det stämmer. Jag vill ha tre poäng, och efter magplasket igår är det upp till spelarna att visa att det var en sån sak som händer alla lag ibland men inte upprepas. Så jävla tafatt som det var hade jag inte trott att Luleå kunde spela, och allra minst i en match mot Skellefteå. Nej, en ordentlig uppryckning krävs, men det är jag egentligen inte orolig över...