(Varning för långt inlägg. Skippa pladdret i början om du vill, men läs åtminstone slutet.)

Kolla på klippet här under.



Att se det klippet från den åttonde mars i år ger mig fortfarande rysningar och jag blir nästan tårögd. När Luleå Hockey tog sitt hittills enda SM-guld var jag för liten för att förstå, men jag har svårt att tro att känslan efter ett guld skiljer sig så mycket från det jag upplevde den där lördagen för ganska precis ett halvår sedan. Vad jag vet är att jag aldrig någonsin har upplevt en liknande glädje någon gång i mitt liv, och jag kommer nog inte få uppleva det så många gånger till heller. Det var fullständigt galet och tårarna gick inte att stoppa när Tomas Surovy slog in Linköpings segermål i matchen mot Mora.

MEN!

Glädjen över att fortfarande vara kvar i Elitserien utan att behöva kvala var inte det enda som gjorde den där kvällen till någonting jag kommer att minnas så länge jag lever.

Jag trodde inte att jag någonsin skulle få se sittplatspubliken i Luleå dras med på det sätt som de gjorde. Aldrig förr (på "min tid") har sittplatspubliken (som jag faktiskt kallat bland de sämre i Sverige) varit lika högljudda som när de svarade på klackens "Hela hallen är ni klara?!" och när de självmant drog igång "Kämpa - Luleå". Jag har varit på matcher där de i slutet har stått upp och klappat när Luleå har varit på väg mot seger, men ingenting har varit i närheten av det som skedde mot Timrå. Jag kan inte hitta ord för att beskriva den stämningen som infann sig i Coop Arena. Det var som att varje person där inne tog de sista krafterna som fanns och gav dem till de cirka tjugo spelarna som krigade där på isen. Om Luleå någonsin har haft en sjätte spelare på isen var det då.

Den här säsongen kommer kanske inte bli lätt, men vi ska klara av det. Tillsammans. När 55 omgångar är spelade ska vi veta att vi står inför klubbens 26:e raka elitseriesäsong utan att ha behövt kvala en enda gång.

Sittplatspubliken har visat vad de kan om de vill, och jag hoppas att de gör det fler än en gång det kommande halvåret. Haka på klacken och be personen bredvid göra samma sak, gör vad ni vill så länge ni också är delaktiga i att skapa stämning i Coop den här säsongen. Gör ni bara det kommer ingen någonsin att ranka Luleåpubliken sist på någon lista igen och jag är övertygad om att våra krigare på isen kommer att kamma hem några fler poäng bara tack vare stämningen. För några år sedan hatade motståndarna att komma upp hit och spela, mycket på grund av publiken. Vi kan se till att det blir så igen, om alla bara hjälps åt. Vi kan bli Sveriges bästa hemmapublik igen, det visade alla som var på plats den åttonde mars.

Så, vad säger ni? Är det inte dags att sluta samman och få taket i Coop att lyfta i vinter? Att visa de där murvlarna som sitter på något kontor nere i huvudstaden att vi faktiskt kan, att skrämma skiten ur motståndarna? Och viktigast av allt: Att ge Luleå Hockey allt stöd vi kan? Mot slutspelet.