2008. Vilket jävla år. Vi har hunnit vara i helvetet och vända både en och två gånger och för första gången på länge får vi fira nyår i toppen.

Jag satt och läste igenom alla inlägg jag skrivit från januari till augusti tidigare och det har verkligen varit både upp och ner. Året började med att Jesse Niinimäki fick sparken för sista gången och Luleå låg på en elfteplats i tabellen. Missnöjet var minst sagt stort med det mesta i Luleå Hockey och många var vi som ville se ett tränarbyte som aldrig kom. I februari kom den stora protesten från Luleåfans när man tömde ståplatsläktaren under halva sista perioden i en match mot Modo, en protest mot alla de som styrde och ställde lite som de ville i klubben. Det var också då som Roger Rönnberg påstod att vi inte var några riktiga fans, och så arg som jag var då har jag nog sällan varit.

De sista månaderna var jag helt övertygad om att det skulle bli kvalserien, mest för att inte hoppas på för mycket. Och när det bara återstod ett par matcher var allting tvunget att gå vår väg - någonting som i princip aldrig hade hänt under resten av säsongen. Mora var tvugna att förlora typ tre matcher och Brynäs fick inte ta mer än tre poäng på sina sista eller någonting sånt. Och det gick vägen. Sista matchen blev helt avgörande då det stod mellan oss och Mora, där vi var tvugna att ta minst två poäng mer än Mora. Luleå Hockey gjorde sitt i matchen mot Timrå, men nere i Linköping gjorde Mora allt för att förstöra. De hämtade upp ett underläge med 5-3 i slutet och fick matchen till förlängning. Och uppe i Luleå stod vi kvar på läktaren och väntade, först med bara Radiosporten som enda hjälpmedel, men senare också med bild. De minuterna var nog de värsta i mitt liv. Sen gjorde Linköping, eller snarare Tomas Surovy, 6-5 och saken var klar. Luleå Hockey klarade elitseriekontraktet utan att behöva kvala! Vilt jubel utbröt och festen var igång.

Under sommaren som gick skedde förändringar både i spelartruppen och i ledningen. Två nya klubbdirektörer klev på sitt jobb, och Osten kom tillbaka till Luleå, den här gången som sportchef. Sportrådet avskaffades och ytterligare ett par personer lämnade Luleå Hockey. Värvningsarbetet kändes lite tvivelaktigt utan något riktigt stort namn för att täcka förlusterna vi hade gjort och med ett par spelare som skulle testas innan besked om vidare kontrakt kunde ges. I slutändan blev Pierre Johnsson, Jonas Almtorp, Kristofer Berglund och Radek Philipp årets nya spelare. Tror inte att någon ångrar det idag.

Sommaren tog slut och säsongen 08/09 inleddes med förlust mot Djurgården innan årets första derbyseger bärgades. Men sen gick det utför. Sju raka förluster, sist i tabellen och återigen var det många som ropade efter förändring på tränarsidan. Men precis som förra året hände ingenting. Eller jo, en sak. Kung Lubos återvände tidigare än vad det var tänkt från början. Och då vände det sakta men säkert och till slut stod Luleå där med elva raka matcher med poäng, inte en enda förlust på hela november och som seriens formstarkaste lag. Ytterligare en månad senare har man hunnit vara ända längt upp på toppen. Visserligen fick vi inte stanna där så länge, men vi är med och kämpar om platserna i toppen.

Luleå Hockey har gjort det alla trodde var omöjligt. De har gått från absoluta botten till toppen, och trots att vi har den galet jämna serien i övrigt att tacka så är det en fruktansvärt bra prestation. Inte bara laget har gjort en ordentlig uppryckning. Föreningen Luleå Hockey känns seriösare än på mycket länge, och jag hoppas att detta bara är början på någonting mycket mer. Jag är sjukt stolt över att kalla mig Luleåsupporter!