Tillbakablickar

Vi är kvar...

Det finns en anledning till att jag inte hunnit skriva förrän nu och det stavas Luleå Hockey. Det gör ingenting att man känner sig lite tröttare än vanligt en dag som denna...

Ni får ursäkta rörigheten i detta inlägg, jag vill bara få ut allt jag har att säga.

Först: Ett jättetack till alla oavsett klubbtillhörighet som på alla sätt och vis har gratulerat till Elitserieplatsen, det värmer.

Jag sa för några dagar sedan att jag skulle bli religös om vi klarade oss kvar i Elitserien utan kontrakt. Visst blev det så trots allt.

Vilken religion jag tillhör? Hockey, vad annars?
Gudar? Ska jag räkna upp dem eller kan ni lista ut det själva?

Hela gårdagen är som ett stort vakuum...

Om man någonsin har påstått sig åka mellan hopp och förtvivlan, så är det ingenting emot vad vi i Coop Arena gjorde igår. 1-0 Luleå, 1-0 Mora, 1-1 Linköping, 2-1 Linköping, 1-1 Timrå... Och så fortsatte det hela matchen. Det var hemskt. Och värre än så. Jublet när Linköping gjorde mål var nästan, observera nästan, lika stort som när Luleå gjorde det.

Jag har aldrig någonsin sett ett lag vara så desperata som Luleå var de sista minuterna, det fanns ingen logik i någonting, alla försökte bara göra sitt för att låta bli att släppa pucken förbi sig och ännu närmare mål.

Det enda jag kommer ihåg från slutminuterna, eller egentligen hela tredje perioden, är när Robin Lindqvist vispar iväg pucken ut ur zon, och hur den gliiiiiiider mot målet på andra sidan planen för att tillslut hamna inne i det.

Gusten gjorde återigen en riktigt bra match, och räddningarna på slutet... Det är inte alla som klarar av sånt i en match som betyder så mycket.

Robin Lindqvist hade gjort ett mål på hela säsongen. På de avslutande två gör han ett i varje match, OCH ett assist.

Mikael Lidhammar gjorde det som till slut blev det avgörande målet.

Omark var grym!

Omark, Lindqvist, Lidhammar, Sandström, Chabada, så heter målskyttarna i de två sista matcherna. Det är hjärtat och framtiden som har klivit fram när det har behövts som mest.

När Linköping ledde med 5-3 trodde jag nästan det var klart, men Mora ville annat och lyckades komma ikapp till 5-5. Den väntan som följde under tiden vi följde upplösningen av den matchen på jumbotronen... Aldrig förr har så få minuter tagit så länge, det är det enda jag kan säga.

Av alla spelare på planen i den matchen, klev Tomas Surovy in och avgjorde matchen för Linköping. Jag är honom evigt tacksam!

Jublet visste inga gränser när det var klart och det var så man nästan inte visste var man skulle ta vägen. All nervositet, all spänning, all ångest, allt bara släppte på en gång... Jag har aldrig kännt det jag kände idag. Det var ren och skär kärlek. Och nej, jag försökte inte ens hindra tårarna från att komma.

Burra och Janne kramade om varandra en lååång stund när de kom in på isen igen, det var underbart att se.

Jag har kritiserat Burra så jävla mycket den här säsongen, men det han visade när han kom först ut på isen när allt var klart och åkte sitt ärevarv, när han tackade klacken... Det var hjärta. Du är förlåten för allt, precis allt. Du var en av de som klev fram när det gällde som mest, och det är det som räknas.

Elitserien är inte Elitserien utan Luleå Hockey. Nästa säsong blir våran 25:e raka och bara det säger ju sitt.

Tänk om det alltid skulle vara sån stämning i Coop... Då skulle inte en jävel kunna kalla oss för Sveriges sämsta publik. Det var magiskt. Och idag visade vi verkligen att vi är långt ifrån Sveriges sämsta fans också. Sånt tryck har sällan upplevts i hallen. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dagen när sittplatspubliken i Luleå står upp och ropar "Kämpa - Luleå" i kör. Jag fattade inte vad som hände då, men jag vill så gärna uppleva det igen. Tack till varenda en på sittplats, och jag hoppas ni fortsätter så nästa säsong! Igår var vi den sjätte, sjunde, åttonde utespelaren.

Jag har inte slutat rysa än, och glädjetårarna vill fortfarande fram lite då och då när jag läser eller ser klipp från gårdagen. Magiskt.

Jag vill så gärna att ni alla ska förstå känslorna och stämningen igår, men det är ett omöjligt uppdrag att förmedla det. Ni som var där, ni vet.

Jag har aldrig någonsin varit så stolt över att vara Luleåfan som jag är just nu. Att man blir starkare av motgångar stämmer så otroligt bra.

Vi hör hemma i eliten!

Jag har inte sagt det tidigare, men nu är det oundvikligt. Det blir kvalserien. Det finns inte en chans i världen att Luleå Hockey vinner de två återstående matcherna samtidigt som Mora förlorar sina tre avslutande matcher. Det finns inte. Och händer det ska jag tamejfan bli religiös.

Chabada kom på att han visst kunde spela i sista stund, så det blev ingen elitseriedebut för Jonas Berglund. KKB fick däremot vara med och gjorde det bra. Tillsammans med Lidhammar och Isaksson utgjorde han en sån där kedja som bara kör. Och fan vad de körde. Men sen blev det som vanligt. KKB och Isaksson fick nöta bänk i sista perioden tillsammans med Lavander(?) och Lidhammar fick gå in med Burra och Robin Lindqvist istället. Jag förstår inte...

Man undrade faktiskt nästan om Bartecko redan har skickat hemmet till Linköping...

Jag säger som Omark: "Varför skulle det inte vara mål?!"

Den 17 februari undrade jag hur länge nolltoleransen skulle hålla den här gången. Inte ens en månad är svaret. Lärking var groteskt dålig och någon nolltolerans var det absolut inte tal om.

Och imorgon lär vi väl få läsa ytterligare två uttalanden av Roger Rönnberg respektive Curt Johansson:

RR: "Jag känner fortfarande att jag har mer att tillföra det här laget."
CJ: "Vi har fullt förtroende för tränarna och kommer absolut inte att byta ut dem."

"Spelarna är värda mer än att mötas av en visslande publik. Riktiga fans stöttar sitt lag, sade Roger Rönnberg, tränare i Luleå efteråt."

Hela ståplatsläktaren, jag inkluderad, stod under första halvan av den tredje perioden under läktaren och sjöng istället för på den. Anledningen? För några år sedan började Luleå falla och personerna som styr klubben är uppenbarligen inte kapabla att häva fallet. Här är det en ryggdunkarmentalitet som gäller, oavsett hur dåligt jobbet sköts så får man stanna kvar. Vi hänger just nu kvar i Elitserien på en skör tråd och på 49 omgångar har våra tränare inte lyckats med det som är deras jobb - att hitta ett spel som fungerar, i såväl fem mot fem som i powerplay. Nu är måttet rågat och fansen krävde både sportrådets och tränarnas avgång.

Efter matchen kommer Rönnberg med det otroligt korkade uttalandet att vi är dåliga fans.

Är vi dåliga fans för att vi inser vilket helvete vi har hamnat i?
Är vi dåliga fans för att vi har stått på den där läktaren dag ut och dag in och stöttat vårat lag trots att situationen har blivit värre och värre?
Är vi dåliga fans för att vi varje säsong lägger ner tusentals kronor för att se det laget som vi älskar?
Är vi dåliga fans för att vi åker efter laget på bortamatcher för att stötta dem även där?
Är vi dåliga fans när vi, efter 49 omgångar, eller fem månader om man så vill, börjar ställa krav på hur föreningen sköts och hur resultaten ser ut?

Visst! Då är jag ett dåligt fan. Men kom fan inte och säg att vi inte har stöttat spelarna, för är det någonting vi har gjort så är det just det! Det vi gjorde idag var absolut inte riktat mot spelarna, men någon gång måste ju någonting hända och när ska det annars göra det än under en match då alla är samlade?

Jag är så arg att jag skakar, och den lilla uns av förtroende som jag faktiskt hade kvar för Roger Rönnberg, den såg han så fint till att sudda ut totalt. Förresten påstår han att han har mer att tillföra laget. Då undrar jag vad han har tillfört hittills? Den sämsta säsongen på jävligt länge! Kanske han menar att det är kvalseriespel han har kvar att tillföra till klubbens elitseriehistoria...

Och bara som en bonus tar jag även med Roger Kyrös uttalande:
"Nu måste vi knyta nävarna och börja fajtas och våga vinna."

Kom han på det nu? EFTER 49 OMGÅNGAR?!

Det är vi som är Luleå!

"Jag ser inga skäl till att stå över matchen. Det är ändå bara smärta det handlar om."
- Pekka Saravo

Det är inget dåligt virke i den mannen.

15/1 Luleå - Färjestad 7-2
17/1 Luleå - Södertälje 1-4
19/1 Luleå - Linköping 5-0

Det svänger snabbt i hockeyn...

Var lite orolig att Luleå skulle vara lite för ivriga och övertända efter ihopklappningen i torsdags, men det behövde jag inte vara. Laget tog tag i taktpinnen direkt och efter att Mikael Lidhammar (äntligen!) gjort matchens första mål var jag nog aldrig riktigt nervös.

Martin Chabadas straff var riktigt snygg! Hoppas man håller vid att den som blir nerdragen inte tar straffen hädanefter...

Det var nog inga höga odds på att det skulle bli grinigt, vilket det också blev. Det hela började egentligen när Robin Olsson fick en crosschecking upp mot nacken långt efter avblåsning i slutet av matchen och sen fortsatte det matchen ut. Blomdahl fick smaka på Cory Larose's nävar, och jag måste nog säga att Cory vann den fighten.

Samme Blomdahl som efter matchen sa att han inte brydde sig om att publiken skrek under matchen. Det märktes inte då han gång på gång vände sig om mot klacken och "försökte" verka obrydd och klappade händerna.

Mattias Modig gick in i sin första match på två månader och höll nollan, beundransvärt! Visst såg det lite farligt ut några gånger när han låg och simmade efter isen och med en hel del möda lyckades blockera pucken och lite hjälp hade han även av stolparna, men en nolla är en nolla. De där returerna som brukade studsa rakt ut tidigare såg vi inte så mycket av igår. Och när de väl kom fanns det allt som oftast en Luleåback där och fick iväg pucken. Tips: Modig står på torsdag.

En riktigt bra match av hela laget, och sex poäng under Viktiga Veckan får ändå ses som godkänt, trots att det är surt att den där jäkla torsdagen kom och förstörde...

15/1 Luleå - Färjestad 7-2
17/1 Luleå - Södertälje 1-4
19/1 Luleå - Linköping

Janne Sandström förklarade det bättre än vad jag tror att jag är kapabel till:

"Vi trodde att vi var världsmästare efter tre vinster. (...)En riktig kalkonmatch"

15/1 Luleå - Färjestad 7-2
17/1 Luleå - Södertälje
19/1 Luleå - Linköping

Få matcher är så sköna att vinna som de mot Färjestad.

Fan vad stolt jag är över er!

Jag är så glad, så glad!

7 svåra år är över.
Kung Lubos var tillbaka.
Larose gjorde mål - igen!
Chabada gjorde det i tisdags, Skrbek gjorde det idag - comeback och mål!
Harju gjorde mål - igen!
Gusten höll nollan för andra gången i år.
Frölunda var ett slaget lag - i Scandinavium!
6-0!

Alldeles, alldeles underbart!

Känns ganska logiskt att börja med det dåliga, d.v.s. början:
Låt mig ALDRIG någonsin mer få se en period liknande den första, utan konkurrens är det det sämsta jag har sett detta lag prestera. Inget självförtroende, ingen vilja, ingen inställning, INGENTING. Förutom 3-0 i arslet. Som kunde varit ännu mer.

Och sen tar vi resten:
Efter att Bartecko och några andra rutinerade rävar (björnar?) hade rutit till i periodpausen, och klacken skanderat "Visa hjärta" så verkade det som att ett helt nytt lag kom ut till den andra perioden. Med nya kedjor kunde man börja vandringen mot upphämtningen, som började efter drygt två minuter när Tommi Miettinen satte ettan i numerärt underläge av alla spelformer.

Jag erkänner:
Efter första perioden och när Timrå gjorde 4-1 kändes det ganska kört, men då är det ju tur att det är de som står på isen som ska göra jobbet och inte jag.

Och som de gjorde jobbet! Bartecko visade vägen med två mål och Harju var med på noterna och satte en puck i nätmaskorna, och rätt vad det var stod det 4-4 på jumbotronen och andra perioden var över.

Jobbet fortsatte i tredje perioden och resulterade i att Palmen gjorde sitt andra mål för säsongen och gav laget ledningen för första gången i matchen. Dock fick vi inte vara glada länge den gången heller då Timrå kvitterade. Men tio minuter senare fick kvällens gladaste målskytt Mats Lavander (som inte visste vart han skulle ta vägen) hela hallen att jubla igen, och äntligen var det ett jubel som fick bestå, och desstuom fick vi skåda ett Harjumål till innan vändningen var avslutad.

Vad ska jag säga?

• Jag är sjukt stolt över LAGET som verkligen tog sig samman, och började om på nytt efter katastroföppningen.
• Jag vet inte om jag någonsin sett Roger Rönnberg så glad som han var när han gick från båset till omklädningsrummet och sträckte armarna i luften.
• Bartecko - Miettinen - Lindgren, jag vill se mer av de tre tillsammans!
• Det krävdes en skada på Pavel Skrbek för att Jaroslav Obsut skulle få spela igen, men nu tror jag inte han behöver vara sjundeback längre. Två timråiter i en smäll är det jag kommer ihåg bäst.
• Per S-N går från klarhet till klarhet - kul att se!
• Burra fick inte vara med om matchen, men jag tror inte han är allt för ledsen över det då han tidigare idag blev pappa till en liten tjej. Grattis Burra!

Vi ger aldrig upp!

(bild från http://www.luleafans.se/)

Hittade följande i en av bloggarna på Hockeysverige:

"En annan känsla är att det knappast finns många populärare spelare bland de egna fansen i elitserien än Lubos Bartecko"

Fråga mig, och jag skulle antagligen, utan att ha koll på andra spelares popularitet i deras klubbar, tro detsamma. Igår var det stående ovationer från stora delar av publiken och ett jubel som översteg många gränser när Bartecko åkte in genom björngapet. Spelare av den klassen är ingenting vi är bortskämda med och ibland undrar man faktiskt vad han gör i Sverige.

Resultatet blev detsamma, och det var snudd på en lika sjuk match som senast vi mötte Färjestad. Fem mål på elva minuter i den andra perioden, Luleå fullkomligt exploderade och gick ifrån till ledning med 6-2, efter att Kalle Kerman, Johan Ejdepalm och Viktor Lindgren gjort varsitt mål och Johan Harju två. I första perioden hade dessutom Martin Chabada gett oss ledningen med matchens första mål. Förövrigt Ejdepalms första mål i Elitserien och i Luleåtröjan.

Vet egentligen inte vad man ska säga om dagens match, mer än att det var en riktig lagseger idag.

* * *

Jesse Niinimäki är äntligen på väg bort, idag fanns han inte med i laget...

* * *

...men med tanke på vad som hände under matchen var det kanske fel dag att ta det beslutet. FEM(!) forwards utgick under matchens gång:

Jussi Tarvainen - Skar upp lårmuskeln på en skridskoskena, allvarligt skadad.
Linus Omark - Fick Jaroslav Obsuts slagskott på foten, och då gör det ont!
Anders Burström - De onda ljumskarna gjorde sig påminda igen.
Tommi Miettninen - Vred till knäet, befarad ledbandsskada. Borta några veckor om så är fallet.
Martin Chabada - Vrickade foten, mest troligt med på tisdag.

Matchen avslutade vi alltså med sju ordinare forwards plus backen Johan Ejdepalm som fick vikariera. Vad vi också kan konstatera är att två tredjedelar av Luleås två bästa kedjor försvann och lämnade kvar en ensam länk.

Det här var det absolut SISTA vi behövde när vi äntligen har börjat komma igång. Men skadorna brukar ju vara ett signum för Luleå Hockey, så varför är jag förvånad?

Om det finns någon där uppe, så hoppas jag att det visar sig de närmsta dagarna.

Det värmer i hjärtat när man hör så många utländska spelare (och tränare) tala gott om Luleå, både som förening och stad. Satt och läste tidningarna i morse och fick syn på detta:

Slavomir Lener:
"De här åren har varit de bästa jag haft som tränare. Det har varit en ära och jag kommer att sakna Luleå 'big time'. Luleå är en av de finaste klubbarna man kan tänkas jobba i"

Tomas Surovy:
"Jag gillar inte bara laget, jag älskar staden också. Jag gillar naturen och snön, den här vintern och julen har varit den bästa i mitt liv"

Kari Heikkilä (för 5 år sedan):
"Det var mina bästa år som aktiv, jag stortrivdes i Luleå. Det hände att jag tänkte: 'Här vill jag bo resten av mitt liv'"

Bartecko och Chabada är två andra utlänningar i dagens trupp som bara har haft bra saker att säga om Luleå, och jag vet att om man tittar längre bak i tiden finns det många fler som har sagt liknande saker. Varför våra utländska spelare trivs så bra här har jag inget svar på, men jag förstår dem. Luleå är en otroligt fin stad trots att även jag har mina stunder då jag tycker att det är världens avgrund. Varför svenska spelare däremot verkar se Luleå som någon skithåla långt uppe i norr skulle jag bra gärna vilja veta.

Tack för att du...

...Är så konsekvent i dina bedömningar.
...Håller en bra och jämn nivå på dina matcher.
...Inte favoriserar något lag.
...Lyckas med att inte bli huvudpersonen i en match, utan håller dig i bakgrunden.
...Aldrig gör en dålig match.
...Ger båda lagen chansen att vinna matcherna du dömer.
...Är en sån otroligt duktig domare!

Puss och Kram

Efter att ha ägnat den här dagen åt att bara vara glad och försöka (har inte nått hela vägen) samla ihop intrycken efter gårdagen lever jag fortfarande i total glädje. Jag har nog aldrig mått bättre än vad jag gör just nu, samtidigt som jag aldrig skulle ha mått så dåligt som jag hade gjort om det inte hade gått vägen.

Jag kan inte säga er så mycket om matchen igår, då jag dels stod på ett väldigt olämpligt ställe där jag knappt såg någonting och dels var så glad/nervös/skräckslagen att jag inte riktigt tog in vad som hände på isen.

Ska göra ett försök att åtminstone sammanfatta känslorna på ståplatsläktaren igår, en läktare som hade blivit smyckad av en banderoll med texten:

"H-LÄKTAR'N
här skrattar vi, här gråter vi, här hoppar vi,
här sjunger vi, här lever vi!"

Den texten beskriver gårdagen så otroligt bra, för allt det fanns med i gårdagens match kan jag lova!

När Lubos, Omark och Burra hade ordnat oss en tremålsledning efter första perioden kändes det riktigt stabilt och man började nästan tänka på att det kunde bli nollning av Brynäs med tanke på hur spelet såg ut. När sen Johan "GWG" Harju satte fyran i andra perioden var de tre poängen och slutspelsplatsen till 99% inkasserade, någonting som det skulle visa sig att även spelarna verkade tro. Brynäs gjorde ett, två och till slut tre mål på bara några minuter och då var det riktig ångest! Jag tror inte att jag var den enda som övervägde att gå ned från läktaren och vänta på slutsignalen under läktaren istället för att slippa se allting, men viljan att stötta laget gjorde att jag stannade kvar i klacken. När fyra minuter återstår av matchen blåser Ulf Rönnmark straff åt Brynäs, en mycket tveksam sådan, jag såg ingenting som jag skulle döma straff på i det läget. Jag kan säga att just då var det inte långt ifrån att brista för mig, det kändes som att allting bara gick emot oss just då, men säg en saga som inte får ett lyckligt slut? I målet hade vi Tero, för kvällen "Hero" Leinonen som på något sätt lyckades få kanten på plockhandsken på pucken så den ändrade bana och studsade ut.  Visselorkanen när Andreas Dackell åkte mot målet och jublet när Tero räddade har nog aldrig varit större i Coop Arena, vilket tryck det kan bli när sittplats också är med på noterna! (synd att det händer allt för sällan)

Slutsignalen:
Ståplats exploderar i ett enda stor kaos av glädje och lättnad över att slutspelsplatsen är klar och Luleå Hockey i år spelar sitt trettonde(!) raka slutspel! Efter matchen står vi kvar och sjunger ramsor och jublar tillsammans och till slut går alla ramsor ut på att få tillbaka spelarna på isen så vi kan hylla dem ytterligare en gång. Vi väntar och väntar och till sist ser vi dörren till omklädningsrummet öppnas och Micke Renberg kliver ut först av alla med resten av spelarna efter sig. Jublet bryter ut igen och spelarna ställer upp för att göra vågen tillsammans med oss.

Extra plus till Tero Leinonen, Burra, Robin Lindqvist för deras otroliga kämpainsatser! Det var roligt att tredjekedjan, som förutom Burra och Robin även består av Harju, som mest ska fungera som "gnuggarkedja" fick stå för två mål igår. Även fjärdekedjan fick göra mål, Omark stod för det. Skönt att laget fick bevisa för sig själv och för alla andra för den delen att det inte bara är en kedja som producerar för tillfället. Sen måste jag ge ett stort plus till Jaroslav Obsut också, som fick en puck på munnen men ändå var tillbaka en stund senare och spelade vidare som om ingenting hade hänt med motiveringen att man inte kan missa en sådan match. Den inställningen är så grymt skön att se! Sen kan resten av laget också få ett litet plus i kanten, för det var trots allt tillsammans som de fixade slutspelsplatsen.

Jag måste avsluta med att citera Roger Rönnberg efter matchen:

"Det är nästan så man borde äta hjärtmedicin
i förebyggande syfte innan sådana här matcher"

På tisdag drar slutspelet igång, nu blir det att ladda om och vara lika taggad för match då, ingen svår uppgift ska jag meddela.

Vi tar det från början:
Innan säsongen värvade Luleå Kalle Kerman, Moras succéspelare från förra säsongen. Luleås ledning hade antagligen, precis som fansen, förhoppningar på att Kalle skulle lyckas lika bra här uppe som han gjorde i Dalarna.

Under försäsongen gick det bra för Kalle och han stod för en del mål. Sen drog Elitserien igång och Kalle placerades de första matcherna i första eller andrakedjan. Efter några matcher, framförallt efter Lubos Barteckos ankomst började han sjunka i rangen och återfanns till sist i tredje/fjärdekedjan där han nu har fått tillbringa större delen av säsongen. Poängen har uteblivit men trots det har han ställt sig på skridskorna varje match, för att göra sitt jobb.

I Fredrik Hynning ser vi raka motsatsen. När säsongen drog igång påbörjade Fredrik sin tredje säsong i Luleås färger. Tidigare säsonger hade inte Fredrik gjort något större väsen av sig och de första matcherna spelade han i den mindre smickrande fjärdekedjan. När det hade gått några omgångar placerades han tillsammans med Martin Chabada och Linus Omark och de tre fungerade bra direkt. Tyvärr blev Chabada skadad i en av de första matcherna och Fredrik fick åter finna sig i att för det mesta spela i tredje/fjärdekedjan. Efter Chabadas comeback vet vi ju alla hur det har gått och Fredrik belönades också med en landslagsplats för sin fina säsong.

För Kalle Kerman fortsatte det att gå trögt, men han fortsatte att kämpa i matcherna och gav aldrig upp. När transferfönstret närmade sig stängning gick det vissa rykten om att Kalle skulle lämna Luleå, men Lars Modig gick ut och sa att man skulle behålla Kalle, bland annat på grund av hans inställning att inte ge upp.

För några veckor sedan började det gå rykten om att Fredrik Hynning var på väg bort från Luleå, vilket betydde att andra klubbar hade tagit kontakt med honom. Ingenting konstigt i sig, Fredrik har gjort en väldigt bra säsong både spel- och poängmässigt och alla klubbar vill väl ha bra svenska spelare i sitt lag. Frölunda, Linköping, och Timrå var de klubbar som namngavs som alternativ, men ganska tidigt kom det fram att Linköping inte skulle bli det slutgiltiga valet. Det hetaste valet i detta läge skulle tydligen vara Timrå.

Det var kring den här tiden det började hända någonting. Efter Elitseriens uppehåll för LG Hockey Games har inte Fredrik Hynning varit sig lik. Kedjan som var så framgångsrik tidigare har knappt producerat någonting. Självklart är inte Fredrik den enda anledningen till detta, men Chabada och Omark har ändå varit hyfsade under den här tiden, vilket inte Fredrik har varit för det mesta. När jag ser honom spela ser jag inte någon glöd eller energi från hans sida, det ser ut som att han inte ens försöker ibland.

Mina tankar går tillbaka till säsongen 2003/2004 när det började gå rykten mitt under kvartsfinalerna mot Färjestad att vår målvakt Daniel Henriksson skulle vara klar för samma klubb. "Hento" som tidigare varit så bra blev helt oigenkännelig och puckarna ramlade in bakom honom. Självklart förstår även jag att spelare får formsvackor under en lång säsong och det kanske är dumt att tänka de tankar jag tänker just nu, men det känns oundvikligt. Fredrik har gjort en väldigt bra säsong och det är jag glad för och jag hoppas inte på någonting annat än att han ska stanna i klubben, så länge han har rätt inställning.

Nu kommer vi till vad jag vill ha sagt med detta. I gårdagens match mot Djurgården tillhörde Kalle Kerman de bästa spelarna i laget och fick också (dock marginellt) mer speltid än vanligt. Fredrik Hynning däremot tillhörde de ytterst få spelare som knappt förtjänade godkänt.

Imorgon spelar Luleå Hockey ytterligare en otroligt viktig match i den fortsatta jakten på en slutspelsplats, mot Frölunda i mardrömsarenan Scandinavium. För att vinna den matchen krävs det att ALLA spelare ger precis allt i varje situation och är beredd att offra en tand eller två för att gå segrande ur striden. Därför tycker jag, med de senaste matcherna som grund, att man ska låta Kalle Kerman ta Fredrik Hynnings plats i morgondagens match. För tillfället ser Kalles vilja ut att vara starkare än Fredriks och av den anledningen tycker jag att han ska få mer speltid, för nu fungerar det inte att åka runt och lalla på planen, det är gasen i botten som gäller. Eller som Niklas Wikegård skulle ha sagt: Inga bromsspår!

Ska jag vara ärlig förstår jag inte vad jag ikväll har bevittnat... Jag är så otroligt glad att jag saknar ord för att beskriva dagens match, mer än att det var helt underbart, sjukt, GALET! Att det var Färjestad vi tvålade dit gjorde inte saken sämre.

Jag ska försöka skriva ihop något litet i alla fall, men förvänta er inte något utförligt.

Luleå började matchen bäst och fick ganska omgående med sig en utvisning som givetvis gjorde att trycket mot Färjestads mål ökade lite till. Efter drygt 11 minuter fick Linus Omark sätta matchens första mål på kusinen i Färjestadsmålet och sen blev det inte några fler mål i den perioden, men Omark kunde mycket väl ha blivit tvåmålsskytt i dagens match, han hade några fler chanser.

Av den andra perioden kommer jag inte ihåg mycket alls, där är det svart, men Färjestad kvitterade till 1-1, så mycket är jag med på.

Den tredje perioden är anledningen till att jag sitter här och är helt i extas just nu. Jag kan sammanfatta den så här: 5-3, hattrick av Lubos Bartecko, 4 mål på 77 sekunder, varav tre Luleå-mål och en stämning som pendlade mellan hopp och förtvivlan i takt med att Luleå tog ledningen gång på gång, och Färjestad kvitterade ledningarna ända fram till att Bartecko gjorde 5-4, herregud vilken skön seger! När Luleå lät Färjestad kvittera för fjärde gången i matchen var nog inte jag den enda att se en förlängning i horisonten, men då klev kvällens hjälte Lubos fram och satte 5-4 med 13 sekunder kvar, och för att spä på resultatet ytterligare prickade Johan Harju (med god hjälp av färjestadspelare) in 6-4 i matchens sista sekund, och lyckan var total hos Luleåfansen!

Smått och gott från matchen

• Lubos Bartecko gjorde ett äkta hattrick för första gången i elitserien och för andra gången i karriären. Det tog 13 minuter och 42 sekunder.
• Johan Harju har nu gjort poäng i fem raka matcher och fortsätter imponera
• Pekka Saravo måste lyftas fram, vilken spelare det är, han har inte gjort många dåliga matcher och idag hade han en riktigt bra dag!
• När Tomas Surovy gjorde 4-3 STÄLLDE sig sittplatspubliken självmant upp och gav laget stående ovationer, detsamma när Bartecko smällde in femman, när har det hänt senast vid en "vanlig" grundseriematch?
• Juniorerna Omark, Isaksson och Lindgren snurrade friskt i anfallszon några byten, där finns det potential.
• Dagens match hade definitivt slutspelsstämning, det small friskt i sargerna och man stod nästan och väntade på att ett slagsmål skulle bryta ut.
• Svaret på min fråga i inlägget inför matchen: Ja, släkten är värst! "Hento" fick äta upp sitt uttalande om att Linus Omarks enda chans att göra mål var på uppvärmningen.

Jag måste bara säga samma sak som jag lovar att många andra också skulle säga: Ni som inte såg matchen kan ta er en tankeställare om ni verkligen gjorde rätt val, och vi som såg den, vi kan dö lyckliga :)

Till sist citerar jag Luleås tränare Jens Hellgren från en intervju efter matchen:
"De (i publiken) som inte kommer tillbaka nu, de fattar inte vad det handlar om."