Tillbakablickar

Efter att ha ägnat den här dagen åt att bara vara glad och försöka (har inte nått hela vägen) samla ihop intrycken efter gårdagen lever jag fortfarande i total glädje. Jag har nog aldrig mått bättre än vad jag gör just nu, samtidigt som jag aldrig skulle ha mått så dåligt som jag hade gjort om det inte hade gått vägen.

Jag kan inte säga er så mycket om matchen igår, då jag dels stod på ett väldigt olämpligt ställe där jag knappt såg någonting och dels var så glad/nervös/skräckslagen att jag inte riktigt tog in vad som hände på isen.

Ska göra ett försök att åtminstone sammanfatta känslorna på ståplatsläktaren igår, en läktare som hade blivit smyckad av en banderoll med texten:

"H-LÄKTAR'N
här skrattar vi, här gråter vi, här hoppar vi,
här sjunger vi, här lever vi!"

Den texten beskriver gårdagen så otroligt bra, för allt det fanns med i gårdagens match kan jag lova!

När Lubos, Omark och Burra hade ordnat oss en tremålsledning efter första perioden kändes det riktigt stabilt och man började nästan tänka på att det kunde bli nollning av Brynäs med tanke på hur spelet såg ut. När sen Johan "GWG" Harju satte fyran i andra perioden var de tre poängen och slutspelsplatsen till 99% inkasserade, någonting som det skulle visa sig att även spelarna verkade tro. Brynäs gjorde ett, två och till slut tre mål på bara några minuter och då var det riktig ångest! Jag tror inte att jag var den enda som övervägde att gå ned från läktaren och vänta på slutsignalen under läktaren istället för att slippa se allting, men viljan att stötta laget gjorde att jag stannade kvar i klacken. När fyra minuter återstår av matchen blåser Ulf Rönnmark straff åt Brynäs, en mycket tveksam sådan, jag såg ingenting som jag skulle döma straff på i det läget. Jag kan säga att just då var det inte långt ifrån att brista för mig, det kändes som att allting bara gick emot oss just då, men säg en saga som inte får ett lyckligt slut? I målet hade vi Tero, för kvällen "Hero" Leinonen som på något sätt lyckades få kanten på plockhandsken på pucken så den ändrade bana och studsade ut.  Visselorkanen när Andreas Dackell åkte mot målet och jublet när Tero räddade har nog aldrig varit större i Coop Arena, vilket tryck det kan bli när sittplats också är med på noterna! (synd att det händer allt för sällan)

Slutsignalen:
Ståplats exploderar i ett enda stor kaos av glädje och lättnad över att slutspelsplatsen är klar och Luleå Hockey i år spelar sitt trettonde(!) raka slutspel! Efter matchen står vi kvar och sjunger ramsor och jublar tillsammans och till slut går alla ramsor ut på att få tillbaka spelarna på isen så vi kan hylla dem ytterligare en gång. Vi väntar och väntar och till sist ser vi dörren till omklädningsrummet öppnas och Micke Renberg kliver ut först av alla med resten av spelarna efter sig. Jublet bryter ut igen och spelarna ställer upp för att göra vågen tillsammans med oss.

Extra plus till Tero Leinonen, Burra, Robin Lindqvist för deras otroliga kämpainsatser! Det var roligt att tredjekedjan, som förutom Burra och Robin även består av Harju, som mest ska fungera som "gnuggarkedja" fick stå för två mål igår. Även fjärdekedjan fick göra mål, Omark stod för det. Skönt att laget fick bevisa för sig själv och för alla andra för den delen att det inte bara är en kedja som producerar för tillfället. Sen måste jag ge ett stort plus till Jaroslav Obsut också, som fick en puck på munnen men ändå var tillbaka en stund senare och spelade vidare som om ingenting hade hänt med motiveringen att man inte kan missa en sådan match. Den inställningen är så grymt skön att se! Sen kan resten av laget också få ett litet plus i kanten, för det var trots allt tillsammans som de fixade slutspelsplatsen.

Jag måste avsluta med att citera Roger Rönnberg efter matchen:

"Det är nästan så man borde äta hjärtmedicin
i förebyggande syfte innan sådana här matcher"

På tisdag drar slutspelet igång, nu blir det att ladda om och vara lika taggad för match då, ingen svår uppgift ska jag meddela.