9 mars 2008 - Inga ord kan beskriva...
Det finns en anledning till att jag inte hunnit skriva förrän nu och det stavas Luleå Hockey. Det gör ingenting att man känner sig lite tröttare än vanligt en dag som denna...
Ni får ursäkta rörigheten i detta inlägg, jag vill bara få ut allt jag har att säga.
Först: Ett jättetack till alla oavsett klubbtillhörighet som på alla sätt och vis har gratulerat till Elitserieplatsen, det värmer.
Jag sa för några dagar sedan att jag skulle bli religös om vi klarade oss kvar i Elitserien utan kontrakt. Visst blev det så trots allt.
Vilken religion jag tillhör? Hockey, vad annars?
Gudar? Ska jag räkna upp dem eller kan ni lista ut det själva?
Hela gårdagen är som ett stort vakuum...
Om man någonsin har påstått sig åka mellan hopp och förtvivlan, så är det ingenting emot vad vi i Coop Arena gjorde igår. 1-0 Luleå, 1-0 Mora, 1-1 Linköping, 2-1 Linköping, 1-1 Timrå... Och så fortsatte det hela matchen. Det var hemskt. Och värre än så. Jublet när Linköping gjorde mål var nästan, observera nästan, lika stort som när Luleå gjorde det.
Jag har aldrig någonsin sett ett lag vara så desperata som Luleå var de sista minuterna, det fanns ingen logik i någonting, alla försökte bara göra sitt för att låta bli att släppa pucken förbi sig och ännu närmare mål.
Det enda jag kommer ihåg från slutminuterna, eller egentligen hela tredje perioden, är när Robin Lindqvist vispar iväg pucken ut ur zon, och hur den gliiiiiiider mot målet på andra sidan planen för att tillslut hamna inne i det.
Gusten gjorde återigen en riktigt bra match, och räddningarna på slutet... Det är inte alla som klarar av sånt i en match som betyder så mycket.
Robin Lindqvist hade gjort ett mål på hela säsongen. På de avslutande två gör han ett i varje match, OCH ett assist.
Mikael Lidhammar gjorde det som till slut blev det avgörande målet.
Omark var grym!
Omark, Lindqvist, Lidhammar, Sandström, Chabada, så heter målskyttarna i de två sista matcherna. Det är hjärtat och framtiden som har klivit fram när det har behövts som mest.
När Linköping ledde med 5-3 trodde jag nästan det var klart, men Mora ville annat och lyckades komma ikapp till 5-5. Den väntan som följde under tiden vi följde upplösningen av den matchen på jumbotronen... Aldrig förr har så få minuter tagit så länge, det är det enda jag kan säga.
Av alla spelare på planen i den matchen, klev Tomas Surovy in och avgjorde matchen för Linköping. Jag är honom evigt tacksam!
Jublet visste inga gränser när det var klart och det var så man nästan inte visste var man skulle ta vägen. All nervositet, all spänning, all ångest, allt bara släppte på en gång... Jag har aldrig kännt det jag kände idag. Det var ren och skär kärlek. Och nej, jag försökte inte ens hindra tårarna från att komma.
Burra och Janne kramade om varandra en lååång stund när de kom in på isen igen, det var underbart att se.
Jag har kritiserat Burra så jävla mycket den här säsongen, men det han visade när han kom först ut på isen när allt var klart och åkte sitt ärevarv, när han tackade klacken... Det var hjärta. Du är förlåten för allt, precis allt. Du var en av de som klev fram när det gällde som mest, och det är det som räknas.
Elitserien är inte Elitserien utan Luleå Hockey. Nästa säsong blir våran 25:e raka och bara det säger ju sitt.
Tänk om det alltid skulle vara sån stämning i Coop... Då skulle inte en jävel kunna kalla oss för Sveriges sämsta publik. Det var magiskt. Och idag visade vi verkligen att vi är långt ifrån Sveriges sämsta fans också. Sånt tryck har sällan upplevts i hallen. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dagen när sittplatspubliken i Luleå står upp och ropar "Kämpa - Luleå" i kör. Jag fattade inte vad som hände då, men jag vill så gärna uppleva det igen. Tack till varenda en på sittplats, och jag hoppas ni fortsätter så nästa säsong! Igår var vi den sjätte, sjunde, åttonde utespelaren.
Jag har inte slutat rysa än, och glädjetårarna vill fortfarande fram lite då och då när jag läser eller ser klipp från gårdagen. Magiskt.
Jag vill så gärna att ni alla ska förstå känslorna och stämningen igår, men det är ett omöjligt uppdrag att förmedla det. Ni som var där, ni vet.
Jag har aldrig någonsin varit så stolt över att vara Luleåfan som jag är just nu. Att man blir starkare av motgångar stämmer så otroligt bra.
Vi hör hemma i eliten!
